Du vet att du rubbar hela min värld när du ser på mig. Du vet att du kan krossa den på ett par sekunder. Jag vet också att det mycket väl kan vara mitt fel, kan inte skylla allt på dig. Det är svårt att få någon balans mellan att inte hålla för hårt eller för löst. Ibland vet jag inte tid, rum, nej ingenting i din närhet. Ändå gör jag som jag gör, och jag kan inte tala om varför, för det vet jag inte själv. Jag vill ha dig så mycket att jag skjuter bort dig. Du har all makt, och jag försöker låtsas som om det är jag som har den. Men både du och jag vet att det inte alls är så. Jag gillar inte när den andre har makt.

Förlåt att jag fullkomligt gör bort mig, men jag vägrar att vara den som faller längre och längre ner. Jag gillar inte att vara på bottnen, men ibland känns det som om det skulle vara mitt hem. För när jag verkligen trivs med något så förstör jag allt. Och vad fan håller jag på med nu? Detta är precis så jag, nu skyller jag plötsligen allt på mig. Det är inte jag som är sur, det är du som är elak. Men kanske är det så att det är jag som kommer att vara mest ledsen om det spricker och dör. Och nu förstorar jag upp allt, men det känns verkligen inte som om du bryr dig. Är jag som du sa, eller skojade om, att jag är en i mängden, en vanlig tjej som inte utmärker sig, att jag är precis som alla andra? Är det så? Det är inte kul att höra när man kämpar så hårt med att vara precis tvärt om, även om du säger att du skojar. Jag tål inte hur mycket skämt som helst, speciellt inte om sådana saker du skojar om. Vad ska man tro tillslut, är det verkligen på skoj? Du är faktiskt ganska elak.

"Jag antar det finns någon du kan ringa om jag inte fanns"

Det känns som om min existens försvann?