Jag trodde att detta skulle gå bra, eller egentligen inte, men jag övertalade mig själv att det skulle lösa sig. Med en hel drös av självförtroende kastade jag mig ut över ängen som visades vara klippkanten från ett berg. Jag insåg inte först vad som höll på att hända, att jag höll på att falla, jag föll så snabbt att jag knappt hann reagera. Jag började sakta inse vad som höll på att hända och försökte förgäves vifta med armarna och skrika på hjälp, men ingen nådde mig i mitt fall. Jag vet fortfarande inte om jag hamnar på en klipphylla som dämpar mitt fall eller längst ner till botten där de vassa stenarna ligger, eller har jag kanske en sådan tur att hamna på en bomullsbädd. Nej, detta är inte jag som bestämmer, det är du och mitt hjärtas beslut.

Men en sak är säker, jag vill inte dölja detta längre, det tror jag inte du heller vill, men det kanske är bäst, för då kanske det blir på riktigt och vi slipper såra andra själar. Kanske slipper vi mer fall på de spjutvassa stenarna, kanske kan vi rädda liv tillsammans genom att hålla det inne, kanske kan vi rädda våra liv genom att skrika ut alla känslor och hitta varandra på bomullsbädden som eventuellt är gjorda för oss. Vad är viktigast?

Men tills vidare, jag gillar faktiskt dig och jag önskar att du låg bredvid mig i min säng just nu.

Puss