Det där med kärlek egentligen, är inte det väldigt svårt? Att få det bra på alla punkter, att få alla rätt, att få allt att gå ihop, nej jag förstår inte hur det går få det att funka tillsammans. Den enda gången man är riktigt kär, det är när kärleken är obesvarad. Ibland känns det så i alla fall. Eller så är det så, att man tror att man är kär när den är obesvarad. För det är ju faktiskt så, att det man inte kan få vill man ha.
Åh jag tycker det är så komplicerat med kärlek, för det mesta hatar jag den, för den blir aldrig bra, och aldrig som man har tänkt sig. För när den är sådär strålande bra, då tar det slut. Eller så tar plötsligen ens egen kärlek slut, eller så tröttnar man, eller så kommer det en annan och man blir förvirrad. Eller så kan man bli släpad över golvet i ett helt år. Ja det finns många olika sätt, och det känns som om jag har varit med om alla, men det kan väl knappast vara så?

Hur ska det bli att bli kär när man är äldre är frågan då. Gråter man lika mycket då, njuter man lika mycket då, eller går allt mer på rutin? Usch, framtiden är skrämmande.

För övrigt så blir det en tråkig helg, ska nog vila upp mig, för min huvudvärk måste gå över. Står inte ut i två veckor till! Stress, javisst, åh vad jag ogillar det mesta just nu.