Jag kom precis hem från Kalmar med en ny säng i bagaget. Ska ta min broders rum nu när han har flyttat, och då får jag äntligen plats med en större säng.

 

Just nu har jag krupit in i en liten bubbla, ensam mellan väggar, golv och tak. Jag stänger ut alla och lever i min egna värld. Konstigt nog trivs jag, brukar inte trivas ensam.
Igår hade jag en ingående konversation med en vän och det var väldigt givande. Jag har börjat tänka igen, snacka om det lät dumt, men förut har jag helst undvikit att tänka på livet. Igår var det bara skönt att få ur sig allt genom konversationer och tårar, äntligen.

Det är en konstig känsla när allt bara faller ihop, utan minsta föraning. När man är så säker på något och inte förväntar sig något misslyckande. Jag föll verkligen hårt igår, det kändes som en dolkstöt i ryggen. Något jag inte trodde jag skulle göra på riktigt länge. Speciellt inte pga de här orsakerna

Åh jag hatar när dörrar stängs.