När allt är som bäst ska det alltid förstöras och slitas i bitar. Det är som att någon kastar stenar och glas i mitt bröst med jämna mellanrum. Så varannan minut regnar det på mitt tangetbord utan att ta hänsyn till någon annan, och ingen vet varför, inte ens jag. Känns ganska lustigt, det var väldigt länge sedan jag kände mig så här trasig. Det är väl helt enkelt så att lycka en längre period är inget att sträva efter, för det är totalt omöjligt.

Fast kanske är jag inte helt ovetande om vad som händer med mig, varför jag har våta kinder och varför jag vill slänga mig utför ett stup en varm vårdag. Någon trasade sönder mig, vet inte hur det hände, men det kanske var väntat.


Men varför kan man inte bara gå vidare? Varför kan man inte låta det gamla va?
Eller snarare är frågan, varför kan det inte vara som förr?


Fast de största frågorna för mig just nu är nog, kommer det alltid vara såhär? Kommer jag alltid vilja gå tillbaka? Kommer jag glömma och faktiskt inse att det var en bra sak, och att den bra saken förblir bra om man låter den vara?

Eller ska man låta den vara?


Okej, nu blir ni säkert galna på mina frågor, men då ska ni veta hur ont i huvudet jag får av det här. Jag vet helt enkelt ingenting, och detta är en sak jag antagligen håller för mig själv. Var bara tvungen att skriva av mig lite. Det är alltså inte meningen att ni ska förstå vad jag skriver om, det är en sak mellan mig och mitt hjärta.