Ja, är det något jag gillar är det "skräckisar". Ja, nya som gamla! Dock var inte detta så fallet.
Jag och pojkvännen satte oss igår kväll för att titta på Det spökar på Hill House (The Haunting, Robert Wise, 1963) och självklart kände jag igen den ganska snabbt. Detta är kanske mest på grund av mina många år av tittande av skräckfilmer under 90-talet och början av 2000-talet, då alla kopior gjordes av gamla skräckklassiker, som jag och några vänner plöjde igenom i unga år. Och antagligen är jag inte ensam om att ha sett kopian The Haunting (Jon De Bont) som gjordes 1999. Men, nog pratat om min barndom och nyinspelningar.

Kort handling: Det spökar på Hill House handlar om en forskare, som tar med sig tre försökspersoner ut till ett känt spökhus och vill därmed bevisa att det finns något mer än det sunda förnuftet. Ja ni fattar antagligen vad som kommer hända.

Mitt tycke: Det mest irriterande med Det Spökar På Hill House är den ihärdiga "voice over:n" som filmskaparen envist har använt för att visa en av karaktärernas tankar. Och nej, jag tänker inte vara den som hatar "voice overs", trots många envisa kritiker som hatar det och menar att det förstör. För nej, det förstör inte alltid. Ett bra exempel är "voice over:n" i Hitchcocks Rebecca som är helt genial! Men den gör sig fel och drar ner rädslan som publiken antagligen vill drabbas av i Det Spökar på Hill House. Ja, det förstörde hela filmen och trots att jag älskar 60-talsskräckisar så får denna film bara en tvåa i betyg.
2/5